Vi har tidigare diskuterat hur barnets rätt till umgänge borde vara en rättighet som tillkommer barnet.

Det här är en historia vi har fått från en person som har bett oss sprida historian. Ärendet har inga kopplingar till vår verksamhet och kommer från en annan del av landet. De åsikter som framförs i historien är inte våra.

Vi vill ändå uppmärksamma våra läsare på detta, eftersom även vi upplever att det kan bli problem i verkställighetsmålen när en förälder tvingas vid vite att överlämna ett barn – mot dess absoluta uttryckliga vilja.

_____________

Jag är mamma till ett barn som är 9,5 år.

När barnet var 5 år fick vi fly från vårt hem.

Vi blev placerade i skyddat boende av socialtjänsten.

Vi kördes av Polisen till ett annat län på grund av hotbilden från pappan.

I 3 månader bodde vi i ett skyddat boende som socialtjänsten betalade.

Vi fick skyddade personuppgifter.

I 3 domar i Tingsrätten reglerades inget umgänge mellan pappan och barnet.

I dessa 3 domar i Tingsrätten tog man hänsyn till:

– att socialtjänsten avrådde från umgänge

– att familjerätten avrådde från umgänge

– att en kurator, en psykoterapeut, en barnpsykolog, en barnpsykiatriker och en överläkare vid olika barnpsykiatriska mottagningar avrådde från umgänge.

Barnet har i många barnsamtal berättat om hur det under lång tid (år) bland annat blivit sparkad, knuffad, nypt, inlåst och utelåst, fasthållen och spottad på. Barnet har sett hur pappa knuffat mormor nerför en trappa. Barnet har sett hur pappa har skakat lillasyster. Barnet har sett när pappa kastade katten in i väggen flera gånger. Barnet har hört när pappa har försökt att strypa mamma.

Barnpsykiatrin konstaterar att barnet uppvisar allvarliga symptom på post-traumatisk stress bland annat så som:

Barnet har flashbacks

Barnet är lättskrämt

Barnet agerar ut okontrollerbart

Barnet har nattskräck

Barnet är i perioder onåbart

Pappan överklagar Tingsrättens dom till Hovrätten. Hovrätten konstaterar att mamma gjorde rätt när hon sökte skyddat boende. Hovrätten tvivlar inte på det våld och de övergrepp som förekommit i hemmet. Men Hovrätten tror inte att pappan på 4 timmar varannan helg ska kunna orsaka barnen någon allvarligare fysisk eller psykisk skada. Hovrätten tar inte hänsyn till de bedömningar som tidigare gjorts gällande olämpligheten av umgänge. Hovrätten menar att främst står barnets rätt till båda sina föräldrar.

Jag försökte överklaga Hovrättens dom till Högsta Domstolen, min advokat åberopade bland annat föräldrabalken, barnkonventionen och FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.

Jag fick inget prövningstillstånd.

Förra hösten fick jag tvinga mitt barn in i en bil för att köra till orten där det övervakade umgänget skulle äga rum. Jag försökte muta barnet med godis, hamburgare, leksaker.

Jag försökte muta barnet med vad det än önskade sig.

När vi kom till gatan där umgängeslokalen låg började barnet skaka i kroppen, kröp ihop på golvet under passagerarsätet och drog sin jacka över sig. Barnet slogs och kastade saker när jag försökte lugna det. 9 gånger behövde vi göra denna resa.

Efter ett av dessa tillfällen säger barnet att det inte vill leva längre när ingen lyssnar på det. Barnet slår sig själv och kallar sig loser. Vi fick då åka till BUP-akuten. Sedan kom socialtjänsten fram till att det inte är förenligt med barnets bästa hälsa eller utveckling att tvinga det till umgänge mot sin vilja. Min advokat sa då att troligtvis är socialtjänstens bedömning tillräckligt stark för att en domstol inte ska döma till polishämtning.

För några veckor sedan hölls i Tingsrätten en förhandling på grund av att pappan begärt verkställighet av Hovrättens dom med polishämtning. Pappans advokat hävdar att polishämtning till och med skulle vara en positiv upplevelse för barnet då barnet tidigare uttryckt det som en positiv upplevelse när polisen körde oss då vi tvingades fly från pappan. I Tingsrätten hördes även familjerättssekreteraren som säger att man har försökt göra allt som är möjligt för att få till stånd ett umgänge, men att ärendet nu är avslutat och att man inte anser sig kunna göra något mer. Umgängesstödjaren vittnar också och uppger att hon inte anser att jag har kunnat göra något mer än jag gjort för att få ut barnet ur bilen utan att utöva fysiskt våld.

Tingsrättens slutgiltiga beslut säger att jag med omedelbar verkan måste tvinga barnet till övervakat umgänge annars döms jag att betala 5000 kr i vite. När jag påpekar för domaren att detta är praktiskt omöjligt då familjerätten som skulle utföra det övervakade umgänget har avslutat vårt ärende och inte anser sig kunna göra mer, säger domaren att om jag är missnöjd med domen kan jag alltid överklaga. Det är inte fråga om ett missnöje utan en praktisk omöjlighet. Familjerätten kan inte göra något utan ett verkställighetsbeslut från Tingsrätten.

Hitintills har vårdnadstvisten kostat mig 120.000 kr, nu dömer mig även Tingsrätten att betala pappans rättegångskostnader på 37.000 kr. Vi lever på existensminimum. Jag har fått låna pengar av släktingar som i sin tur har fått låna pengar för att kunna hjälpa mig. Jag har inte råd att överklaga.

Jag har lovat mitt barn att allt ska bli bra nu.

Jag har lovat mitt barn att det aldrig mer mot sin vilja ska behöva träffa den person som under år utsatt det för våld och kränkningar.

Jag kommer inte kunna tvinga mitt barn till umgänge igen. Jag kommer inte kunna tvinga barnet utan att själv utsätta barnet för ofredande, kränkning och fysiskt våld. Barnet är 9,5 år, det kommer slå mig, det kommer kasta saker på mig och värst av allt är att jag vet att det aldrig kommer kunna förlåta mig.

Detta är 2016

Detta är Sverige

Detta är ett rättssystem som krossar barn.

Annonser